Jag har ju tyckt mig känna rörelser lite då och då den senaste tiden. Vissa dagar har det varit helt tyst, en del dagar har jag tyckt att det varit "något" men inte vetat vad riktigt. Men idag, idag är jag säker. Jisses vad min bebis har varit livlig idag! Det är en sån otroligt härlig känsla!

Dessutom har jag hört hjärtljuden idag också. Allt fridens å fröjdens på den punkten. Vissa andra punkter har varit mindre roliga idag, såsom lite för högt blodtryck, otrolig turbulens på jobbet, tråkiga nyheter...

Men... när jag kände bebis så tydligt idag så kändes det som att alla andra bekymmer i livet var lika med NOLL.

Lyssnar igenom lite sköna låtar på spotify och kom att tänka på att jag haft några låtar som varit mina absoluta dansfavoriter under åren (känner mig gammaaaaaaaal.....). Låtar som fått mig att vilja skaka rumpa på dansgolvet om och om och om igen. Dessa låtar väcker fortfarande danslust i mig. Så härmed presenterar jag mina TOP 4 danslåtar:

Den allra, allra första: E-Type- russian lullaby. Jag var 16 år, slapp in på krogen och var SÅÅ nöjd.

2. Bomfunk MCŽs-Freestyler. Minns att jag gillade denna låt så fruktansvärt mycket. Vilket beat :)

3. Nelly Furtado - say it right. SÅ skön låt.

4. R. Kelly - burn it up. Väckte ungefär samma känsla som Freestyler.

En annan feel good-låt: Thomas Rusiak feat. Teddybears Sthlm-Hiphopper

Sådär. Det var då. Vad är det som gäller nu, tro?

Så lägger jag in en bonuslåt också. Som förevigt har en plats i mitt hjärta. Den tog mig med storm och den betyder fortfarande mycket för mig.

Laleh-Live tomorrow

Och så ja, min låt som hjälpte mig igenom en stor sorg:

Live-Overcome

Hur lyssnar ni på en låt? Hör ni på orden, lyssnar på innebörden? Jag hör till dem som inte lyssnar särskilt mycket på orden utan mer känner av känslan i musiken. Det kanske är ovanligt, vad vet jag?

Just nu spelas: Salem Al Fakir med Astronaut.

Detta var allt för denna gång. Tjoho.

Jag lider av en värk jag inte känt på år och dag. Huvudvärk, nackvärk, skulderbladsvärk, armvärk. Allt lokaliserat till den högra delen av kroppen. Det är en smärta from hell! Och det enda jag kan ta in är panadol och vill helst undvika det också. Inte så lyckat alltså. Har hållit mig ifrån datorn också men efter att ha legat hela dagen är jag nu rätt så rastlös och kastar iväg ett litet inlägg samtidigt som jag slänger iväg ett öga på facebook. Det får bli en snabb vända bara, för nacken säger aj. Var ju bara tvungen att få beklaga mig lite. Vet inte om det hör till graviditeten (läste någonstans att man ändrar kroppshållning när man är gravid) men det här är tammifan det värsta i värk-väg jag upplevt. Nåjå. Nu ljög jag lite. Men iallafall. Värst på en tid iallafall.

Sådärja. Klagat färdigt. 

På högra sidan här ser vi "the first case of pms". Det var så jag hade trott att min graviditet skulle bli. Det var FEL. Jag har inte alls varit ett monster! (enligt egen utsago). Jag har varit mycket känslig och gråtit för ingenting, men jag har inte varit speciellt arg (förutom när jag haft rätt till det). Och de mesta humörssvängningarna hade jag faktiskt riktigt i början.

Idag, mina läsare, har jag gått in i vecka 16. Dagen firas med huvudvärk och lite eftersläng av magsjuka. Har ledigt innan påsk och det känns sådär måttligt kul att vara sjuk. Hela påsken går i jobbets tecken. Får se hur det skall gå för en rulta som jag.

Det är lite trist att inte få några kommentarer. Det är det. Har nog inte många läsare, om jag har några alls? Kan ju inte vara särskilt intressant att läsa en gravidblogg, utan bilder dessutom! Det tycker jag ju själv också. En blogg ska ha bilder, så är det bara. Nu var det ju så att jag bestämde mig för att detta skulle bli en anonym blogg. Jag har haft ett tiotal bloggar, varav alla varit publika. Det har ju för och nackdelar. Fördelarna är ju att man får mycket fler läsare. Nackdelarna är allt annat. Att vem som helst kan läsa, att man inte kan skriva precis det man tycker och tänker för att just vem som helst (som ens chef tillexempel) kan läsa. I och för sig kan nackdelen bli en fördel om man vill vara i rampljuset.

Men återigen, detta var ju menat som en dagbok för mig själv, men jag har kommit på mig själv att längta och vänta på kommentarer, så lite mer än en dagbok har det nog blivit. Jag skulle önska att jag hade fler gravidbloggar att läsa, gärna någon som är lika långt gången som mig! Jag har alltså beräknat datum 16.9.2010. Så pliiis, kommentera om ni har BF runt den tidpunkten eller om ni känner någon som bloggar som ska ha barn på sommaren/hösten!

Dagens händelse kan möjligen vara att jag kände av "en sprattlande fisk". EN gång. Men det var en kraftig rörelse, hittills har jag bara känt små bubblor, om man nu ens kan kalla det bubblor. I vecka 13-14 kände jag ju av rörelser starkt i två dagar, sen försvann det. Har varit pikkulite orolig, men läst överallt att det är normalt att det är så, att det är kring vecka 20 som man börjar känna rörelser regelbundet.

Headern kom mirakulöst tillbaka, jag tryckte bara på färgen svart. SMAAART.

Det jag egentligen ville skriva är att jag lider av huvudvärk sedan en tid tillbaks, inte den där allra värsta, men en molande jävlig en. Jag börjar bli duktigt less på den nu, vet inte om den kommer ifrån nacken eller något annat? Är det någon annan som lidit av huvudvärk under graviditeten och vet vad det beror på?

... och alla mina miljoner läsare? :) Känns som att det är ytterst få som läser min blogg, men jag ska väl inte storböla för det. Jag skriver ju för min egen skull, ska bli kul att läsa senare när man fått lilla battingen och glömt allt man gått igenom.

För tillfället tror jag ju då att det är en liten son jag går och bär på. Enligt en (mycket säker) spådom så skulle jag ju bara få flickor, så en liten tvekan finns dock, vidskeplig som jag är. MEN SPELAR ROLL. Huvudsaken är att det kommer ut något, att det är friskt och vill ha oss som föräldrar.

Känslorna går lite upp och ner angående graviditeten och föräldraskapet måste jag säga. Ja trodde nästan att jag skulle gå och le hela graviditeten och tycka att det är helt uuuunderbaaaart att få ett barn till, för jag har ju längtat så mycket. Men ibland kan det dyka upp tankar som "men vad har jag gjort, min dotter är snart vuxen och jag går och skaffar ett barn när hon börjar klara sig själv, otroligt dumt". Dock kommer tankarna mycket mer sällan än de tankar som är uuuunderbaaaara, vilket ju är en väldans tur. Annars känner jag mig inte sådär jättegravid (förutom att jag inte får dricka vin eller röka eller skida slalom eller något annat roligt), min mage har börjat växa tycker jag nog, men inte sådär jättemycket. Mina byxor går fortfarande att använda, kan bero på att de var flera nummer för stora redan för något år sen. Jag har endast gått upp lite över 1 kg hittills och går in i vecka 15 imorgon. Jag kände mig lite stolt över den futtiga viktökningen men kom att tänka på att jag har mer än hälften kvar av graviditeten ännu.

Skillnaden från när jag väntade ettan är att jag inte har alls samma aptit nu som då. Tyckte att jag kunde äta ihjäl mig på den tiden medan jag nu blir ganska snabbt PROPPmätt och illamående efteråt. Känns som att maten kommer upp igen, typ.

Rörelser då, har jag känt såna sen sist? Jadå, igår tyckte jag att jag kände något igen. Mera diffust, men ändå något. Idag har jag vid vissa tillfällen också känt något diffust. Men krabaten är ju ändå 10-11 cm, man tycker ju att det borde kännas att ha något sånt i magen? Han/hon/den var iallafall väldigt livlig när vi skulle höra hjärtljuden senast, har jag skapat ett stressmonster tro? :)

Det var den uppdateringen. Nu skall jag börja göra mig i ordning för kvällsjobb som i sedvanlig ordning inte lockar alls.

Tjingtjong.

.... EN SNOPP på ultraljudet idag. Barnmorskan sa att det är lite för tidigt att se, men hon sa också att det var nåt där.

Annars var allt toppen med bebis idag, allt såg bra ut. Kanske jag kan börja slappna av lite NU? Det vore på tiden....

... Och som vanligt är jag orolig för babyn. Inte konstigt att man blir det, förresten, nu när man har tillgång till all information i världen. När jag väntade ettan var jag lyckligt ovetande om det mesta, jag vet inte ens om jag visste att missfall existerade?! Eller jag visste väl, men trodde nog inte att det var så vanligt som det är. Nu läser jag ju bloggar om missfall och dylikt och det känns liksom som att det kommer så nära inpå, vet inte riktigt hur jag ska förklara. Det känns som att "varför skulle jag inte få det då, när alla de här andra har fått?" Jag vågar fortfarande inte slappna av och jag tänker hela tiden att det värsta kommer att hända mig. Det blir lite tungt i längden...

Några fosterrörelser har jag inte känt på någon dag nu. Det gör mig inte särskilt nervös för jag läste (PÅ NÄTET :) att bebisen i det här stadiet kan hitta en bekvämare ställning in mot ryggen och då känner man ingenting. Det var liksom bara en lyckoträff att den råkade vara så långt ut mot magen.

Åter till min oro, jag känner mig orolig för att antibiotikan jag fick ska påverka bebis, vet att den inte borde göra det. Men ändå....

Ja, det är frågan. Igår kände jag något i nedre delen av magen. Ja, det kändes som att någon gjorde små kullerbyttor i min mage! Jag är i vecka 13+3 och enligt de flesta så kan man känna rörelser redan nu, men jag är mycket skeptisk. Men jag är också van vid tarmrörelser i och med att jag levt med orolig mage hur länge som helst och jag kan säga att sådär har mina tarmrörelser inte känts förut. Så det så. Men om det var babyn så var den VÄLDIGT livlig igår. Ja, jag är som sagt tveksam. Tror nog ändå mer på tarmarna än så länge. Måste se om rörelserna återkommer idag. Då kanske jag tror på babyn.

COMMENTS PLEASE! Vart har ni lämnat? Alla har övergett mig? Ledsen i ögat. Vad hände med lillalivet? Hoppas inget tråkigt.